Jag har hittat receptet för en "duktig mamma", det är ganska enkelt. Tänk inte på dig själv så blir du helt plötsligt världens bästa mamma. Japp, så enkelt är det. Men är det lika enkelt i praktiken & är receptet för långtidsverkan eller korttids, innan man blir lite galen & gör ngt helcrazy? I dont know. Kan nog bara tiden utvisa vad svaret är på den frågan. 

Ja, jag är ganska trött & mitt tålamod ligger på minus 10 idag. Inte världens bästa mamma eller sambo idag då alltså. Vill typ låsa in mig på toaletten & aldrig komma ut igen känns de som idag. Gick & tränade för jag tänkte att det gör säkert allt mycket bättre, mitt humör brukar bli bra att få kämpa lite. Men ikke, det gjorde allt sämre, även om jag kämpade som en idiot. Gick hem surare än när jag gick dit. 

Medicinen till detta är väl att gå & lägga sig & hoppas att man vaknar på rätt sida? 

 

 

Tjing. 

Mamma har sagt flera gånger att vi kan lämna Max hos henne medans vi är & handlar. Så detta gjorde vi igår när vi skulle till Maxi & handla inför veckan. När vi var påväg tillbaka till Verkö för att hämta honom så ringer mamma när vi är på Verköbron "Han har skrikit i 30 min nu, det går inte att få tyst på han". 

Han har blivit lite mamma&pappig nu kan man säga, för när Jenny&Manda hade honom för kanske 2 månader sen(?) så sa han inget om det. Antagligen så har han på denna tid då fått lite känslomässiga band för oss, gulligt :)

Men samtidigt så väcker det lite frågor hos mig, hur lång tid tar det då för Jhonny & mig att få lite partid nästa gång? Hur lång tid tar det för Max att knyta sådant tillits-band för ngn annan?

Han kan ju vara i en annans famn utan att säga något om det, men det är väl för att han vet att vi sitter nära.

Så när vi kom fram till mamma så möttes vi av en Max som var helt rödgråten i ögonen & näsan rann av snor. Mitt hjärta brast lite om jag ska vara ärlig. När jag tog honom så grät han ännu värre, då det inte hjälpte med någon tröst så gav jag honom lite mat. När han var klar så fortsatte han att gråta lite, ja, bara ge mig & pappa ännu mera dåligt samvete liksom... Tänkte jag. 

Så vi började sätta på honom hans kläder igen då mamma hade tagit av han alla sina kläder för han blir genomsvett när han blir ledsen & börjar gråta & då började han bli på lite bättre humör, han förstod väl att vi skulle åka hem till trygga hemmet med roliga doggien & stiliga kisen. 

När vi satte oss i bilen så slocknade han som ett ljus, tog mycket på krafterna att gråta som en idiot, han fortsatte sova även i sin egna säng när vi kom hem. 

 

Så med denna erfarenhet så vet vi nu att vi kan ej lämna bort honom så lättvindigt som vi har gjort innan. Attans.

 

Tjingeling!

Hur hade mitt liv sett ut då? Eftersom jag hade förlorat mitt jobb efter lite mer än 1 år, så hade jag fått flytta hem till pappa eller mamma då? Eller hade jag fått gå till socialen igen & be om pengar? Hade jag varit mer på för att börja plugga en annan linje? Många tankar & funderingar. Jag tänker inte på detta för att jag saknar de livet utan mer roligt att tänka tillbaka & fundera på hur allt hade varit. Det är inget jag saknar direkt med den tiden, göra middagar till en själv, gå & lägga sig själv, kolla på serier själv. Men samtidigt så hade jag så stora förhoppningar för min drömman så jag tänkte att han kommer ändå inte att finnas. Det är ingen karl som vill prata lika mycket som jag vill. Så jag var nöjd med mitt liv som jag hade. Ojski vad fel jag hade ;) 

Hittade tillslut efter 3 års singelliv en man som var likadan som mig fast han var en man. Perfa! :)

Mycket kan göra en chockad här i livet, ganska spännande tkr jag! 

Över till annat, hiphop! Nej inte hiphop som musik utan menar hoppa till annat.. 

Min lille mormor kmr tydligen ner & bor hos mamma på tisdag, ska bli riktigt roligt! Då ska Max & jag brumma dit med bussen & hälsa på mycket, de är så himla skönt att mormor & mamma pratar & träffas igen. De hade ett uppehåll pga bråk & massa annat ett tag, vet inte om de var mer än 1 år? Hatar bråk & allt vad det är med de, därför jag skippa den delen. Jag orkar vara sur på Jhonny i max 1 timme sen tkr jag det är tråkigt & onödigt med tid. Då kan man ha så mkt roligare på den tiden glad, det drar så mkt energi att vara sur. Den energin lägger jag hellre på att busa, med hela familjen :) 

Tjingeling!

Denna jul/nyår har jag tänkt mycket på ensamhet. Varför? Det tänker jag berätta, blir väl mer runt denna tid då många är ensamma & inte har några att fira högtider med. Tycker så synd om människor som är ensamma vid de tillfällena.

Som min mormor, hon bor uppe i Värnamo & hon var helt ensam på nyår & skrev på facebook till&med & hörde om ngn ville fira med henne... Ville typ gråta.. 

Min syster blev sjuk på julafton med förskylning & feber så hon var ensam, då tänkte jag; Jag kommer aldrig vara ensam på sådana högtider förhoppningsvis då jag har nu min egna familj.

På nyår så var en av mina kompisar sjuk i magsjukan. Ligga i sängen & bara höra fyrverkerierna ensam måste vara otroligt tråkigt & sorgligt på något sätt. 

 

Förrut när jag bodde ensam med Smulan så älskade jag att vara ensam, ensamtid var älskvärt för min del. Om jag behövde prata så ringde jag bara någon, simplare än så var de inte. Men när jag träffade Jhonny så hände något med det där. Jag behövde inte ensamtid längre, jag ville inte ha ensamtid. Otroligt hur det kan ändras sådär.. 

 

Meningen? Att jag har förändrats på många sätt men är fortfarande samma Tess. 

 

Tjing! 

Nu när det har varit juletider & nyår så har Jhonny tagit ledigt från jobbet så all min tid har gått av att njuta av att ha honom 24/7 nära utan att ha ngt jobbtänk. Så då har bloggen blivit lidande men mig gör det inget. :)

Men på måndag så börjar allt igen, den vanliga vardagen, tänkte skriva "tråkiga vardagen" men den är inte särskilt tråkig kom jag på innan jag skrev. Max gör att det allt blir något roligt/spännande på G. På dessa dagar så har han lärt sig:

- Att vända på sig från rygg till mag-läge.

- Att springa omkring med gå-stolen. 

- Säga Hejhej. 

- Börja gråta för att få uppmärksamhet.

 

Ja, helt plötsligt så går allt förbaskat fort.

 

Vi är nu inne på den 4 januari & det menas också med att vi har ätit nyttigt i 4 dagar. Hur går det då? Jodå, Jhonny är jätteduktig & jag är som jag är. Om folk tkr att jag & jhonny är osepererbara så är socker & jag samma person.

Kollade vågen igår & jag har gått upp 4 hekto. Tjoho! Får bli glad över det lilla. ;)

Träningen då? Jodå, det går framåt. Tog en paus & gick bara promenad igår då jag ej vill bryta ner kroppen totalt då jag ändå har varit med en förlossning för 4 månader sen & kroppen behöver vila också för att bygga upp musklerna. Det sämsta med att ha vilat från träning & börja igen är ju att bli sjuk första veckan.

 

Nu ska jag börja diska lite här för vi ska snart till mamma & äta söndagsmiddag, mkt mysigt. :) Får ju utnyttja medans lillen sover...

Tjingeling!