Denna jul/nyår har jag tänkt mycket på ensamhet. Varför? Det tänker jag berätta, blir väl mer runt denna tid då många är ensamma & inte har några att fira högtider med. Tycker så synd om människor som är ensamma vid de tillfällena.

Som min mormor, hon bor uppe i Värnamo & hon var helt ensam på nyår & skrev på facebook till&med & hörde om ngn ville fira med henne... Ville typ gråta.. 

Min syster blev sjuk på julafton med förskylning & feber så hon var ensam, då tänkte jag; Jag kommer aldrig vara ensam på sådana högtider förhoppningsvis då jag har nu min egna familj.

På nyår så var en av mina kompisar sjuk i magsjukan. Ligga i sängen & bara höra fyrverkerierna ensam måste vara otroligt tråkigt & sorgligt på något sätt. 

 

Förrut när jag bodde ensam med Smulan så älskade jag att vara ensam, ensamtid var älskvärt för min del. Om jag behövde prata så ringde jag bara någon, simplare än så var de inte. Men när jag träffade Jhonny så hände något med det där. Jag behövde inte ensamtid längre, jag ville inte ha ensamtid. Otroligt hur det kan ändras sådär.. 

 

Meningen? Att jag har förändrats på många sätt men är fortfarande samma Tess. 

 

Tjing!