Det finns ett "ordspråk" som jag tänker på ibland, jag kan förstå det hela & orden bakom. Den säger något som såhär "Kvinnor lämnar inte sina män för de är inte kära längre utan det är för de bli tagna förgivet" 

Kommer inte ihåg ordagrant hur de sägs men ngt sådant. 

 

En utav mina bästa kompisar är gravid nu, är riktigt glad för henne & hennes sambos skull. Underbart! En kompis till Max! & ngn som jag har nära till mitt hjärta förstår mina situationer ibland.. 

Men alltid när jag hör folk i min närhet bli gravida så tänker jag allt som oftast "Är erat förhållande starkt nog? Har ni pratat igenom att ni Måste finnas där för varandra?" 

Nu vet jag att deras förhållande är väldigt starkt, men det har bara blivit att de är de första jag tänker på.. (började tänka på detta efter Max kom & man förstår hur kämpigt det kan vara ibland) Kan det vara för att de är så många som skiljer sig & går ifrån varandra när de har fått barn? Rädsla för alla världens barn, vill att alla barn ska ha det bästa här i livet. Bah, sådan mamma jag har blivit... -.- Jag har en stark känsla & vilja att göra vad som behövs för Max & Jhonny, göra allt för att vi ska ha det bästa & vara med varandra.

 

Kände bara för att skriva av mig lite, var ett tag sen som jag skrev här men har totalt glömt bort bloggen mellan livet.. 

 

Tjing.