Mamma har sagt flera gånger att vi kan lämna Max hos henne medans vi är & handlar. Så detta gjorde vi igår när vi skulle till Maxi & handla inför veckan. När vi var påväg tillbaka till Verkö för att hämta honom så ringer mamma när vi är på Verköbron "Han har skrikit i 30 min nu, det går inte att få tyst på han". 

Han har blivit lite mamma&pappig nu kan man säga, för när Jenny&Manda hade honom för kanske 2 månader sen(?) så sa han inget om det. Antagligen så har han på denna tid då fått lite känslomässiga band för oss, gulligt :)

Men samtidigt så väcker det lite frågor hos mig, hur lång tid tar det då för Jhonny & mig att få lite partid nästa gång? Hur lång tid tar det för Max att knyta sådant tillits-band för ngn annan?

Han kan ju vara i en annans famn utan att säga något om det, men det är väl för att han vet att vi sitter nära.

Så när vi kom fram till mamma så möttes vi av en Max som var helt rödgråten i ögonen & näsan rann av snor. Mitt hjärta brast lite om jag ska vara ärlig. När jag tog honom så grät han ännu värre, då det inte hjälpte med någon tröst så gav jag honom lite mat. När han var klar så fortsatte han att gråta lite, ja, bara ge mig & pappa ännu mera dåligt samvete liksom... Tänkte jag. 

Så vi började sätta på honom hans kläder igen då mamma hade tagit av han alla sina kläder för han blir genomsvett när han blir ledsen & börjar gråta & då började han bli på lite bättre humör, han förstod väl att vi skulle åka hem till trygga hemmet med roliga doggien & stiliga kisen. 

När vi satte oss i bilen så slocknade han som ett ljus, tog mycket på krafterna att gråta som en idiot, han fortsatte sova även i sin egna säng när vi kom hem. 

 

Så med denna erfarenhet så vet vi nu att vi kan ej lämna bort honom så lättvindigt som vi har gjort innan. Attans.

 

Tjingeling!