Igår efter bion när vi la oss i sängen & skulle sova, då kom lite panik. Bara sådär, out of the blue. 

Ska jag verkligen bli mamma? Ha ansvar för en annan människa, om denne gör något fel så kommer folk tänka "Vad har han fått för uppväxt/uppfostran?" 

Vad tänkte vi på när vi kom på denna idén? Jo, men tjena, lets have a baby. Ööööh...

Ja, ni kan ju förstå mina tankar, de vandrade som en förbaskad vandrande pinne. Och när väl de tankarna kommer så känns de som att de aldrig tar slut, de bara fortsätter i en evighet. Kändes som att jag ville bara sätta mig i en liten hörna & gunga fram & tillbaka som en psykopat. Hur klarar ALLA andra mammor detta?? Fyfan vad alla mammor är starka. Helvete.. 

Idag då? Idag är jag ett nervvrak ungefär.. Grät till Greys Anatomy & gråter nu när jag bara tänker på alla tankar som kom igår. Fuck. Japp, hormonstinn kanske man kan kalla de? Jag får skylla på det.. 

 

Nu ska jag göra ngt annat, typ packa kartonger. Tänka på ngt annat. :P

 

Tjing.